Mera morötter på kyrkogården, tack
Många människor säger att de är rädda för döden men tänk om döden innebär en resa till en mkt finare plats, det vet vi ju inte. Kroppsmässigt kan vi ju inte komma till den platsen eftersom vi förmultnar i jorden eller bränns till aska, däremot kan våran "själ" kanske resa vidare, koexistens? Det innebär dessvärre att vi inte kan ta med några minnnen från jordelivet, eftersom livet då enbart skulle bestå av att finna ut en väg att komma tillbaka till jorden eller vara full av ånger och tillbakasträvande vilket i sin tur inte gör det möjligt att fortstta sitt liv i ett annat stadium eftersom allt skulle raderas från vårat jordeliv..
Vad händer efter döden då?
Träd växer, dör och återföds på nytt, samma sak gäller blommor och annat organiskt levande. Träden har sina rötter i jorden de är förankrade, men vi då? Vi föds fram utan någon direkt anknytning till jorden, fåglar flyger i luften, ekorrar klättrar i träden vad har vi för anknytning till själva jorden? Vi kan inte vattnas fram.
Kanske är det så att när vi ligger under jorden redo att förmultnas och bli uppätna av maskar, så återskapas vi kanske. Sår egna frön i jorden vi ligger i, blir något form av kryp kanske en mask som sedan blir uppäten av en fågel, vilket medför att vi ligger och gror i den fågeln tills vi föds på nytt till en ny liten fågel. Vi kanske kollaborerar oss, muterar oss med en morot som sedan äts av en människa och på så sätt återskapas vi i ett nytt liv i barnet till den människan. Då har vi vårat kretslopp, våran jordliga förankring.
Iof. väldigt otänkbart egentligen eftersom det inte växer speciellt mkt morötter på kyrkogården..
Kommentarer
Trackback
